Jag har velat skriva om detta ämne sen det kom upp i tidningen men har i rädsla för att ta upp ett alldeles för känsligt ämne avstått. Men jag gör det ändå. Det kliar alldeles för mycket i mina fingrar för att inte få skriva om denna tragedi.
I expressen har de skrivit om den nyfödda bebis som kastades ner i ett sopnedkast av någon (det är inte bevisat att det har varit mamman) och sedan hittades och nu mår bra. Artikeln hittar ni här! Men kommentarerna som vissa personer skriver nedanför gör mig ledsen. Inte för att vissa reagerar med hat, för det gjorde jag också när jag läste artikeln, utan för att det syns att man inte vet mycket om tillståndet mamman kunde varit i om det var hon som utförde det här. Och det kallas för förlossningspsykos, vilket jag ser att många också kommenterar att det kan ha varit och därför ska man inte döma innan man vet hela historien bakom. Men då kommer svaret: Oavsett förlossningspsykos eller inte, så är det inte okej. Och så är det ju såklart. På alla olika plan så är det som har hänt inte okej! Men det är inte att man sitter och försvarar vad personen har gjort. Utan man förklarar hur det kunde ha varit och hur viktigt det är att mammor får den vård och stöd de behöver efter en förlossning.
Det finns personer som bland dessa kommentarer påstår att en fullt frisk människa inte skulle gjort så mot ett nyfött litet barn. Och det är i sig också sant, men en fullt frisk person KAN hamna i en förlossningspsykos, och det är det mest tragiska (enligt mig) som kan hända när det får såhär allvarliga konsekvenser. Jag har aldrig haft en ren psykos sådär. Jag har haft hypomanier och depressioner ibland med psykotiska inslag (ex. paranoia). Men aldrig en psykos. Och det är jag otroligt tacksam för, för jag vet hur jag har reagerat i efterhand när jag kommer ut ur det tillståndet jag varit i. Och det är fullt med skuldkänslor och rädsla över att jag har varit en helt annan person. En person som tänker och agerar som jag aldrig skulle göra. Och då handlar det inte ens om allvarliga saker, utan bara att jag helt enkelt inte är mig själv. Och det är det läskigaste jag varit med om. Så då vill jag inte ens tänka mig hur en person efter en förlossningspsykos som har fått allvarliga konsekvenser känner sig.
Vi fortsätter med en annan artikel som finns här! Där handlar det om en familj som har ett barn sedan innan men i samband med andra barnets förlossning fick mamman en förlossningspsykos. Vad jag förstått det som har denna kvinna varit fullt frisk innan och i samband med besök på BVC där hon beskrivit hur hon inte fått kontakt med sin son fått höra att det ordnar sig. Sedan hände det värsta, och efter det har hon insett vad hon har gjort och därefter har familjen levt i sorg.
Jag försvarar inte en person som har gjort något så hemskt mot ett barn, det vill jag poängtera här. Det jag försöker säga är att nu när man har beviset på vad som kan hända svart på vitt bör man ta det här på allvar och psykisk ohälsa är något man måste prata mer om oavsett om det gäller personer med redan satta diagnoser eller personer som upplever saker i sitt liv som kan leda till psykisk ohälsa. Det märker man på hur människor kommenterar angående såna händelser. Och det är speciellt viktigt att informera om symtom och vilken hjälp man kan få efter en förlossning. När jag var gravid informerade de ytterst lite om risken med en förlossningspsykos. De gjorde allt för att de inte skulle hända, ja. Där har jag ingenting att säga. Men de informerade inte mig eller min man särskilt mycket på hur den kan utspela sig eller smyga sig på. Och det trots med tanke på att människor med bipolär sjukdom har en förhöjd risk till förlossningspsykos.
Nu pratar vi inte om en 50% risk här. Utan vi pratar om att ungefär 0,1-0,2% av alla kvinnor får en förlossningspsykos och utav dessa kvinnor är det ca 5% som har livet av sig och 4% som dödar sina barn. Så det handlar inte om en vardaglig händelse, utan det handlar om att risken finns och att vi för barnen och föräldrarnas skull alltid ska ta deras känslor på allvar. Och för allmänheten gäller det att förstå att det här kan hända vem som helst, därför ska vi inte vara snabba på att döma. Istället kan vi göra skillnad genom att försöka hjälpa människor i tid. Oavsett om det handlar om förlossningspsykos eller annat inom psykisk ohälsa. För det kan drabba, vem som helst.
Åter till första artikeln, så vet vi faktiskt inte vad som har hänt. Det kan ha varit en förlossningspsykos, det kan ha varit ett offer för human trafficking, det kan ha varit vad som helst. Men det öppnade för diskussionen, och det öppnar våra ögon för att vi måste va medmänniskor och hjälpa till istället för att döma när skadan redan skett.
Källor till inlägget
https://sv.wikipedia.org/wiki/Postpartumpsykos
https://www.vardfokus.se/tidningen/2011/nr-6-2011-6/forlossningspsykos-viktigast-att-du-ar-dar/