Jag satt och läste lite gamla inlägg, som jag skrev strax innan och efter Aylin föddes. Jag insåg när jag läste dem att det är inte förr än senaste tiden jag har vant mig i mammarollen. Det var så mycket nytt. Så mycket jag inte visste. Hur skulle jag bada henne? Vad händer om hon skriker hela dagen? Hur ska jag veta vad hon vill? Hur lär man känna en bebis? Det var frågor som snurrade runt i tankarna.
Idag känner jag mig rätt säker. I alla fall i denna ålder. Sedan kommer hon växa upp och jag kommer återigen ha frågor som kretsar runt. Som när man ska sätta ner foten och när det är okej att vara mer flexibel med saker och ting? Hur ska man hitta den perfekta balansen mellan att vara en bra mamma men också en vän? Eller är det omöjligt att vara både och för sitt barn?
Ja. Det är mycket som jag tänker på faktiskt när jag tittar på min dotter. Jag vill ju alltid hennes bästa och helt ärligt tror jag att man går vilse i mammarollen under vissa perioder. Och sedan hittar man tillbaka under andra perioder. Sedan tror jag också att jag inte alls kommer vara så som jag säger att jag kommer vara. I början innan hon föddes tänkte jag att vid ungefär 5-6 månader, då SKA hon sova i sin egen säng i sitt egna rum. Eftersom det är så viktigt för mig och Mesut att fortfarande ha rummet för oss. Men nu vet jag att den åldern är här och hon behöver mig mer än någonsin. Därför gör det ingenting om hon sover med oss i sängen några månader till om det är det hon behöver. Det gör ingenting heller att hon sover i rummet med oss tills hon är typ ett år. För helt ärligt, ”oss” är något vi lagt åt sidan för längesen. Inte på det sättet att vi glömt varandra som ett par. Utan att vi ser oss mer som föräldrar i nu läget. Och det är också okej. För vi har precis kommit in i rollen som föräldrar. Ett par har vi resten av livet på oss att vara, precis som vi kommer vara föräldrar. Därför måste man låta sig själv hitta sin egna roll. Och balansera den så gott man kan.
Bilder på mig som nybliven mamma och Aylin bara några veckor gammal. Tiden bara rinner iväg..
Det jag försöker säga med inlägget att det inte alltid är möjligt att ha saker och ting planerat och checka av allt till punkt och pricka. Det är okej att avvika från det man trodde var rätt och göra det som känns rätt istället. Att ha blivit mamma har också gjort att mitt hjärta har vuxit. Min förståelse för saker och ting har ökat och jag kan se saker från ett annat perspektiv. Det handlar inte längre om att göra rätt ifrån sig hela tiden enligt vad som står och vad andra anser är bra. Utan att kunna lita på sig själv som förälder och göra vad som är bäst för sitt barn.