Jag har kommit i en period då jag bara njuter av hur mitt liv ser ut just nu. Det är ju inte perfekt, det kan det nog aldrig vara. Men för mig känns det faktiskt så. Som att det för mig är perfekt. Jag har mina upp och nedgångar, det vet ni. Och sedan allt som kommer normalt med livet: tröttheten som kommer med föräldraskapet, tjafs som blommar upp med ens partner under småbarnsåren, ekonomin ser annorlunda ut när barn kommer in i bilden, oroar gör man sig över mycket mer nu som mamma, ja.. mycket som ändras och som kan vara jobbigt! Fast ändå är de det positiva och roliga som tar över, och som gör att det alltid är värt det i slutändan. Jag skulle inte byta ut mitt liv mot något, varken mitt förflutna eller det liv jag hade planerat för mig innan. 
Däremot längtar jag efter vissa saker som..
* Att Aylin ska börja gå. Hon kryper bakåt och på rumpan tar hon sig fram dit hon vill, men jag längtar efter att se henne springa efter sina vänner och kunna hänga med i leken på ett helt annat sätt. Det kommer inom sin tid är jag säker på. Hon är ju inte ens 11 månader ännu, men det längtar jag efter. Även fast jag vet att det kommer innebära mindre lugna stunder för mig! 
* Mitt besked om jag kommer in på utbildningen jag vill. Det skulle lugna ner mig lite grann eftersom jag skulle känna mig mer stabil. Jag hade ju kommit in på förskollärarutbildningen men insåg att handskas med de allra minsta inte riktigt var något jag ville göra resten av mitt liv. Därför hoppade jag av i slutet av förra året och nu hoppas jag att jag kommer in på något annat.
* Sommaren! och vår semester. Jag hoppas verkligen vi får bra väder i sommar och inte massa regn som förra året. Ser verkligen fram emot familjesemestern och att få bada, sola, leka utomhus med Aylin!
* Och så har jag faktiskt börjat längta till… ett syskon till Aylin! Vi har inte riktigt bestämt oss för när det blir. För jag hade en så komplicerad graviditet som ni vet, med Aylin. Samtidigt som jag vill komma in på en utbildning (jag tar studieuppehåll vid ev. graviditet/mammaledighet) för att kunna känna mig mer säker på framtiden. Men absolut! Det finns på kartan i alla fall inom snart framtid, jag vill gärna ”få det gjort” så att jag sen kan fokusera på att uppfostra barnen, plugga och på att återställa min kropp helt och hållet. Det skulle vara så fint att ge Aylin ett syskon som är nära i ålder så att de har varandra där när det behövs. Men, man ska såklart inte ta något för givet. Jag önskar såklart ett till barn, men vi får se vad framtiden har planerad för oss.
Här är sista bilden jag la upp innan Aylin föddes. Då var jag i vecka 38 (37+0) och hon föddes 4 dagar senare på Danderyds Sjukhus.