Jag vet inte om jag har tagit upp denna fråga innan eller om det är något många tänker på. Jag har tänkt mycket kring det att man redan nu när Aylin är så pass liten börjar anta att det är en pojkvän, man, make, hon kommer ha i framtiden. Det är för det första lite väl tidigt att påpeka något sånt men det är också något jag börjat tänka mer på.
Redan innan hon föddes hade Mesut och jag det här samtalet om att vi aldrig ska döma henne för vem hon väljer att leva sitt liv med, så länge hon blir respekterad och älskad. Men för att hon ska känna sig trygg i att vara sig själv krävs det också från vår sida att vi uppmuntrar det redan från början. Och därför har vi bestämt att vi inte kommer att vilja påverka hennes sätt att tänka på hur ett ”normalt” förhållande ska se ut. Vi kommer därför att använda ord som partner istället för pojkvän/flickvän, föräldrar istället för mamma och pappa, och hen ifall vi inte vet könet på personen vi kommer att möta. Varför? Jo för det är inte upp till oss att påverka henne med heteronormen mer än vad hon redan kommer bli påverkad av den i samhället och i all media.
Det här är ett känsligt ämne. Jag har fått frågan ”Varför uppmuntrar du henne att vara homosexuell?” Men det gör jag faktiskt inte. Jag uppmuntrar henne att känna sig fri att känna vad hon känner i framtiden. Jag vill inte att hon ska känna att det förväntas av henne att gifta sig med en man i framtiden utan det är helt och hållet upp till henne. Skulle den dagen komma att hon får känslor för en tjej ska inte det vara något konstigt för henne. Det ska vara precis lika naturligt som ifall hon skulle få känslor för en person av motsatt kön. Hon ska inte behöva ”komma ut” på det sättet man oftast får göra i samhället idag. I alla fall inte hos oss.
Jag minns att jag innan Mesut och jag blev tillsammans igen dejtade en tjej. Och konstant fick jag frågan när jag ska gifta mig (med en man) och ifall jag har en pojkvän. Jag fick alltid en klump i magen då för att då behövde jag ”komma ut” med att det är tvärtom, och då kom också ångesten att personen skulle se på mig på ett annorlunda sätt. Hade istället personen frågat om jag har en partner skulle inte den inre konflikten uppstått. Därför använder jag längre inte ordet flickvän/pojkvän när jag pratar med nya människor. Det är ordet partner som gäller, och det faller naturligt att säga så. Och då är det naturligt för mig att det är det enda sättet för mig att bemöta min dotter, och andra framtida barn på.
Det handlar som sagt inte om att jag uppmuntrar Aylin till att ha en speciell sexuell läggning. Snarare tvärtom. Jag vill att hon ska känna sig fri att upptäcka sig själv på alla sätt och då är hennes föräldrar de sista som ska få henne att känna sig onormal. Om vi kan få henne att känna sig trygg redan från början kommer det vara mycket lättare för henne att acceptera sig själv oavsett vad det handlar om.
Hur hanterar ni denna ”situation”? Är det någonting ni tänker på i er familj?