Min vän var hemma hos mig här om dagen och frågade mig: Hur känns mammalivet nu då? Och jag svarade ”Det känns bra!” utan att tänka på frågan särskilt mycket, jag menar.. Vadå? Vad har ändrats? Jo, jag började tänka på det.. Och det är ganska mycket.
1. Jag har inte varit ute och ”klubbat” på väldigt länge. Från att vara ute varje helg till… På instagram ser man hur längesedan det var. Ja, 73 veckor sedan. Väldigt lång tid. Saknar jag det? Nja, ibland kanske. Men jag vet att jag skulle hinna vara ute ca 2 timmar innan jag börjar sakna hemmet och min familj igen. Sen är det inte så himla enkelt att bara gå ut! Jag vill inte lämna Aylin när hon är i en fas och så måste jag hitta barnvakt eftersom Mesut jobbar varje helg. Sen måste jag erkänna att jag inte riktigt blir lockad längre att behöva vara ute till 3 på morgonen för att sedan leta taxi eller ta tunnelbanan hem.. Då stannar jag hellre hemma.
2. Jag har inte längre tid med egna aktiviteter så som jag brukade ha. Yoga, ridningen, gymmet.. Förut var jag alltid någonstans varje dag. Kommer jag iväg till gymmet nu är det StrongMama passet som gäller eftersom jag kan ta med mig pluttis. Annars är det promenader och hemmaträning när bebis sover som är aktuellt.
3. Ekonomin är inte den samma. Eller, den samma är den ju men man prioriterar helt annorlunda. Förut var de överflödiga pengarna något jag spenderade på mig själv. Klänningar jag egentligen inte behövde och en massa fika ute på stan. Nu är det inte så. ”Överflödiga” pengar går till Aylins kläder eller sånt hon behöver som babygym, gåstol, leksaker, etc. Jag kommer inte ihåg sist jag faktiskt shoppade till mig själv utan samvetet att jag måste köpa något till Aylin också i sådana fall. Nu tänkte jag faktiskt unna mig det. Rensa garderoben. Ut med allt gammalt och fylla på med nytt!
4. Mesut och jag har inte samma tid för varandra längre. Inga spontana dejter, utgångar, myskvällar. Det händer liksom inte lika ofta. Vissa månader inte alls. Och det är nog det som jag saknar mest. Att umgås med min man. Nu är Aylin inte sådär jättestor (6 månader idag) och därför kommer vi ha gott om tid för det. Men det är klart att det tar på en att man inte har tid som ett par utan bara som föräldrar. Sen har vi också människor omkring oss som gärna är barnvakt, det är inte det. Det är nog jag som hönsmamma som inte vill lämna ifrån mig henne mer än några timmar per gång när hon är så pass liten. När vi firar gifta i ett år har vi planerat att vara borta en natt på Yasuragi. Men mer än så blir det nog inte tror jag. Det måste vi bli duktigare på! =)
Men sen efter att jag suttit och funderat över det här hela dagen frågade jag Mesut när han kom hem. Vad har ändrats sen vi blev föräldrar? Och han svarade ”Du har inte fått lika många depressioner..” Och det säger ju allt. Jag är ju faktiskt lycklig. Det finns ingenting som kan ta ifrån mig det även om jag vissa dagar känner att jag bara vill lämna allt till Mesut och stänga in mig på ett hotell för att få sova en hel vecka.
Det är många som säger att de inte kommer ihåg sitt liv innan de fick barn. Va gjorde de när dem inte fanns? Jag kommer ihåg mitt liv. Jag kommer ihåg det detaljerat och det är faktiskt ingenting jag saknar. I alla fall inte just nu. Visst ser jag fram emot de dagarna jag kan komma igång med mina egna aktiviteter igen när Aylin går på förskola. Jag ser fram emot när hon börjar somna klockan 7 så Mesut och jag kanske kan ha en myskväll för oss själva. Ja, självklart ser man fram emot sånt! Men skulle min vän fråga mig nu hur det känns att vara mamma så skulle jag svara att det är det bästa som hänt mig.