Gott nytt år på er alla mina fina läsare! Jag hoppas ni har en god fortsättning och att inte allt för många låg bakis idag. 
Själva har vi spenderat dagen med promenad och hämtmat framför Orange is the new Black. Jag har fått tid att umgås med dom viktigaste i mitt liv och det har fått mig att tänka massor på känslor som vuxit fram sedan jag blev mamma och fru.
Till att börja med måste jag erkänna att jag inte var rädd för döden innan jag blev gravid. Helt ärligt, på grund av min sjukdom så var döden någonting jag kunde längta efter i svåra depressioner. Det var något som skulle befria mig från min sjukdom, tänkte jag. Men den tanken har ändrats totalt. Sedan jag blev mamma har jag istället blivit rädd för allt som har med döden att göra. Jag är rädd varje gång Mesut kliver ut genom dörren. ”Kör försiktigt!” är något jag alltid säger innan han stänger dörren efter sig. Jag är så rädd att min dotter ska behöva leva utan sin pappa, att jag ska behöva leva efter min andra halva. Sånt skrämmer mig. Men jag är också rädd att det ska hända mig någonting. Inte för att jag själv är rädd för vad som kan hända mig, utan vad som skulle hända min dotter om något händer mig. Såklart, jag har valt Mesut som min man och far till mina barn för att jag litar på honom till 100%. Men fortfarande.. jag skulle inte vilja lämna min dotter utan sin mamma. För jag vet hur jag är. Hur jag alltid kommer att skydda henne och inte låta något ont hända henne så länge jag kan kontrollera det.
Jag är hela tiden rädd att släppa min dotter. Då menar jag tanken av att hon en dag ska börja förskolan och hamna i andras händer i några timmar per dag. Att hon en dag ska börja gå till och hem från skolan själv, att hon en dag ska bli självständig och jag inte längre kommer kunna hålla koll på henne som jag kan nu. Nu ligger hon i vagnen, i babygymmet, i min famn. Alltid där jag kan se henne, alltid där jag kan skydda henne. Jag förstod aldrig mina föräldrar. Varför de ibland kunde vara så överbeskyddande och vilja ha koll på mig, vilka jag umgicks med, var jag skulle sova, hur jag kom hem. Men nu förstår jag. Nu förstår jag när människor uttrycker sig att dagen man föder barn så tillhör inte hjärtat en själv längre. Och hur botar man denna rädsla, är min fråga? Det tror jag inte man gör, faktiskt. Istället vet jag att jag kommer uppfostra min dotter att vara stark och tro på sig själv i alla lägen. Att vara försiktig (tyvärr lever vi i en sån värld där man måste det) och att alltid vända sig till mig, Mesut eller någon annan närstående när hon behöver hjälp.
Så vad har jag egentligen lärt mig detta år? Förutom alla små knep i mammalivet. Jag har lärt mig att inte ta någonting för givet för det första. Jag uppskattar alltid mina nära för jag vet att livet inte är något vi alltid vaknar upp till nästa dag. Jag har lärt mig att det finns en kärlek så stor som den till sina barn att man inte längre bryr sig om sig själv. Alla tankar kretsar kring det lilla miraklet man har där hemma och hur man ska göra så att de växer upp lyckliga i denna värld.
Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägg mer än att dela med mig av tankar jag har. Det är nog normalt att såna tankar kommer upp när man blir förälder och det är viktigt att man kan prata om det med någon som kan förstå hur man tänker.
Mycket kring föräldraskapet är ju positiva tankar.. men läskiga tankar? Har ni haft några? Har ni rädslor? Dela gärna med er!