Jag har inte kunnat skriva i bloggen just för att jag inte har kunnat vara ärlig om vad jag gör just nu. Egentligen skulle detta vara min sista dag på praktiken, men är jag där just nu? Nej. Varför? Jo men ett, jag är fortfarande förfärligt sjuk. Däremot är inte det enda anledningen.
När jag kom in på förskollärarutbildningen tackade jag ja till platsen endast för att det var den utbildningen jag kom in på. Den jag hade lagt som förstaval var jag på reservplats på och därför tackade jag ja. Endast för att inte stå utan utbildning, inte för att förskollärare är något jag drömt om att bli. Jag har alltid drömt om att bli något annat. Det är fortfarande något jag drömmer om och när jag satt på tåget till praktiken varje morgon var det dom drömmarna som fyllde mina tankar.
På praktiken räknade jag varenda minut för att få komma hem. Dels för att jag saknade min dotter men också för att jag inte fann det givande för mig att vara där. Det var helt enkelt ingenting för mig. Därför tog jag beslutet att hoppa av denna utbildning.
”Oj!? Vad ska du göra nu? Du har ju ett barn att tänka på?” Ja absolut. Men det har Mesut och jag pratat ut och löst på vårt sätt. Jag är fortfarande mammaledig och har föräldraledighet att ta ut. Och faktiskt så passar det oss bättre ekonomiskt att jag är hemma hela ledigheten också, och så får det bli. Jag har chansen att njuta av tiden med min dotter till max innan jag börjar plugga till det jag verkligen vill bli istället. Jag kommer såklart att söka jobb som en galning under tiden så att jag inte står utan någonting när hon väl börjar förskolan. Vad jag kommer söka till kommer jag inte avslöja riktigt än eftersom jag inte vill att något går snett innan jag hunnit söka dit.
Jag tycker det är viktigt att man gör något med sitt liv som man tycker om, något man brinner för om man har chansen. Det är samma sak jag kommer uppmuntra Aylin till. Att följa sina drömmar.