Det har varit riktigt tufft de senaste månaderna, det har jag liksom skrivit öppet till er flera gånger. Det jag däremot inte varit öppen om är varför det har varit så himla tufft. Och jag tänkte dela med mig för jag vet att det är så många gånger sånt här händer direkt efter att man precis fått barn. Jag känner liksom att hela min blogg är uppbyggd på ärlighet och därför tänker jag inte skämmas för något, som jag tills nu har gjort.
Min man och jag har alltid pratat om att vi vill ha barn. Sedan hur många barn vi vill ha har vi alltid varit osäkra på. Sen fick vi vårt lilla mirakel och vi har aldrig varit mer lyckliga. För det är ett mirakel att få barn, det är ingenting man ska ta för givet att man kan få. Men det fanns inga planer på att ha en till, i alla fall inte riktigt ännu. Därför började jag med min medicin igen och denna gång en ”starkare” medicin jag fick sluta med innan jag blev gravid. I november började ett illamående jag kände igen allt för väl. Det var liksom plötsligt och jag kan skillnaden på när det är en magsjuka eller något annat. Jag tog ett test, och som vi trodde. Jag var gravid.
Till en början blev vi otroligt glada! Vi skulle få ett till barn. Det är ju ett mirakel och varför skulle vi inte behålla? Men sen kom problematiken att jag faktiskt gjorde akut kejsarsnitt för inte så länge sedan och hade en infektion efter i livmodern där jag hade en så hög CRP som 280 (från 100 anses det vara allvarlig infektion). Det var alltså riskabelt att ha ett till barn tänkte vi men, jag skulle ändå åka och kolla vad alternativen är. Jag bestämde mig för att behålla om det var ett bra antal veckor inne i graviditeten.
Och där ligger jag hos läkaren under en gynekologisk undersökning. Hon gör ett ultraljud, kollar och kollar i vad som för mig känns som en evighet. Hon tittar på mig med en blick jag känner igen. Det är när man har dåliga nyheter. Så jag satt där och förstod, att det inte såg bra ut. Jag frågade ifall hon kunde se något och som jag trodde var det något fel. Det var inte utvecklat som det ska vara. Så sa hon.. ”Nästa gång du vill bli gravid, se till att höra med en läkare om dina mediciner innan.” Så jag vet inte vad anledningen var. Om det var min kropp eller medicinerna som gjorde att jag skulle fått missfall. Så jag gick igenom en abort, och för mig var det inte en upplevelse jag ville gå igenom.
Jag kände mig så skyldig som inte hade varit försiktig och var tvungen att utsätta min kropp(&embryot/fostret) för det här. Men det är faktiskt sånt som händer och man kan inte som kvinna känna sig skyldig till abort, missfall eller andra saker om kan hända en. Och det är så viktigt att man får prata om detta! Nu i min mammagrupp är det flera mammor som är gravida igen och väntar syskon till sin lilla bebis. Gör det ont i mig att se detta? Ja, för det kunde ha varit jag. Men då vet jag, att tiden inte är inne än. Och då vet jag, att vi vill ha fler barn. Och om det är meningen så kommer Aylin få ett syskon längre fram. Men än var det inte meningen.
