Idag är första dagen jag vaknar utan feber. Så himla skönt! Jag är lika krasslig däremot men eftersom febern är borta ser jag det som att jag är på bättringsvägen i alla fall.
Jag måste erkänna att jag bland alla förkylningar och depressioner som varit senaste tiden tappat motivationen lite att blogga. Men här om dagen fick jag ett mail som fick mig att inse att jag gör skillnad för er som läser. I alla fall för vissa som kanske sitter i samma sits eller som inte fått sin diagnos än eller vilket stadie man nu kan vara i. Och till er vill jag bara säga ge inte upp!
Mitt första besök hos en psykolog var när jag var runt 11 år gammal. Min mamma tog mig till BUP och det var egentligen där min resa hos vården började. Jag blev inte tagen på allvar alls, alltså. Jag var ju faktiskt ”för liten”, ”för ung” för att veta att något var fel. Det var inte en enda gång under tiden från att jag var 11 till att jag var 19 som någon ens nämnde ordet bipolär för mig. Jag ansågs bara vara ett problembarn. Rebellisk, ambivalent, känslig, det var några ord jag fick höra passade in på mig. Men ingenting mer. Ingenting mer gjordes från deras sida. Så jag gav upp, jag trodde att det var såhär jag skulle må resten av mitt liv och det fanns ingenting att göra åt att det var så. När jag sedan tog kontakt med psykiatrin så visst, jag fick min diagnos. Men det var fortfarande inte något som togs seriöst. Jag har fått byta läkare (sedan 2013) sex gånger och varenda gång är det som att börja på nytt. För journaler finns men det handlar ju om att lära sig människan och dess symtom. Därför anser jag inte att det har tagit seriöst, eftersom för att kunna behandla en människa med en livslång sjukdom gäller det att lära känna personen. Jag förstår att det finns undantag och att läkare är människor med egna problem precis som oss. Men jag menar när de medvetet sätter in tillfälliga läkare som sedan byts ut efter några månader. Det är liksom något fel i systemet då.
Det jag försöker säga med det här är fortfarande att man inte ska ge upp. Jag hade tur som hade mamma som kunde vara min röst när jag mådde som sämst för att då skulle jag inte orkat stå upp för mig själv. Nu har jag Mesut som kan säga till att ”Nä nu behöver faktiskt Natalia er uppmärksamhet, hon behöver hjälp.” Men ibland har man inte anhöriga och då måste man tyvärr vara sin egen röst. Man måste orka bry sig tillräckligt mycket om sig själv för att kräva bra vård. Jag försöker inte förminska vårdens och statens ansvar, det gör jag inte. Jag anser att det är orättvist hur mycket som läggs på de sjuka här i Sverige. Hur mycket man får stå ut med och hur man tvingas gå tillbaka till jobbet fast man inte mår bra än. Men det hör liksom inte hit för dem kan jag tyvärr inte påverka just nu. Men jag hoppas att jag kan påverka er positivt och visa er att jag mår bra nu. Så det är värt att stå fast vid vad man säger och kräva den där utredningen ni känner att ni behöver. Ni har även rätt att gå till en läkare som ni känner er bekväma vid, som lyssnar på vad ni behöver. Och när ni ska få mediciner ska ni ha rätten att vara delaktiga i vad ni ska ta. Ni har rätt till att veta vad exakt ni stoppar i er och vad som är biverkningarna. För det är nästa del, att leva med biverkningarna och det är inte läkarna som måste leva med det. Än en gång, stå på er och ge inte upp! Jag är så stolt över er som mailar mig och alla andra om att ni kämpar med er vardag och allt som har med det att göra. Ni är så starka, varenda en.
