Hej och förlåt för att jag bara försvunnit utan förvarning! Det har varit en tuff period där mina känslor har gått både upp och ned samtidigt som jag velat mellan att fortsätta blogga om det eller inte. Jag har tagit en tid att bara försöka bygga upp mig själv och få ordning på personliga problem man kan ha i livet. Jag kan meddela att bloggen kommer att vara kvar. Däremot kommer jag vara mer försiktig med hur mycket och vad jag lägger ut på Aylin. Men det är det enda. Jag kommer fortsätta vara så öppen jag kan om allting jag går igenom i livet och hur det påverkar mig som mamma.
Senaste tiden var jag rädd att jag skulle gå in i en till depression, men som tur har det bara varit att jag varit ledsen och otroligt stressad. Aylin har blivit förkyld, fått tänder, förkyld igen, varit mammig och jag har knappt fått tid att tänka (så kan det vara ibland). Mesut har jobbat så mycket han kan eftersom jag förlorade min SGI efter sjukskrivningen så jag har inte mammapenningen vi hade räknat med. Vi klarar oss bra, det är inte så att det fattas pengar. Men det är sämre än vad det kunde ha varit och därför blir det naturligt att jag får ta det mesta här hemma. Samtidigt har det varit en underbar tid också! Jag har fått uppleva mycket nytt med Aylin som jag kan tänka mig är jobbigt för Mesut att missa. Aylin har börjat säga ”mamma, pappa, titta” och har börjat trotsa lite smått. Det är så gulligt och hela jag omfamnas med kärleken för mitt barn. Och det övervinner ju såklart allt det jobbiga. Alla gånger!
Om 2 dagar fyller Aylin 10 månader, alltså snart ett helt år. Det är sjukt hur snabbt tiden går och hur mycket man måste passa på att njuta medan man faktiskt är hemma. Jag kommer sakna tiden jag har hemma med Aylin och jag kanske till och med skjuter på inskolningen ett halvår till. Det känns inte som att hon (eller jag) kommer att vara redo när hon bara är 14 månader.. Eller hur har ni gjort? Enligt er erfarenhet, när har det varit bäst för era små att börja förskolan?