Tre år har gått sedan jag började min resa genom medicinerna efter att jag fick min diagnos. Tre år har gått sedan dess att jag trodde allt var dödsdömt. Tre år har gått, och jag har klarat det rätt bra.
För tre år sedan var jag rätt vilsen. Dels för att jag hade kämpat med att pendla mellan depressioner och hypomanier ovetandes vad det var som egentligen hände. Och dels för att det var den tiden i ens liv där man måste hitta sig själv som alla går igenom.. Men det här inlägget handlar inte om mig. Det här inlägget handlar om de personer som har stått med mig dessa tre år. Som stått där bredvid mig trots allting. Anhöriga till personer med psykisk ohälsa, er hyllar jag i detta inlägg.
Jag tackar min barndomsvän Cory som satt med mig timmar i streck på S:t Görans psykakut innan de började utredningen om bipolär sjukdom, hon som tog sig tiden att träffa mina läkare för att få så mycket information som möjligt om vad bipolär sjukdom handlar om, hon som satt i telefon med mig i timmar trots att jag bara grät och vi egentligen inte förstod vad som var fel, hon som grät med mig för att hon inte ville att jag skulle må dåligt, hon som varit där trots mina förändringar i humöret som liksom hör till när man är sjuk, hon som helt enkelt var där för mig och såg personen bakom sjukdomen.
Jag tackar min mamma som tagit de tuffa besluten att köra mig till psykiatrin de gånger jag inte längre haft kontrollen över mig själv, hon som när jag inte orkat har ställt krav på vården åt mig, hon som skyddat mig från människor med fördomar, hon som la sin egna sorg åt sidan och torkade mina tårar när medicinerna inte hjälpte, hon som gjorde allt för att jag skulle må bra trots att hon själv ville brista ut i tårar över att se sitt barn lida.
Jag tackar min pappa som kommit direkt när jag fått mina panikattacker, han som hjälpt mig att andas genom min ångest, han som inte dömde mig när jag varit självdestruktiv, han som också gått på läkarmöten och informationsmöten för att kunna förstå sin dotter, han som läst för sin dotter och lagat hennes favoritmat när jag varit inlagd på psykiatrin, han som inte missade en enda besökstid på sjukhuset.
Jag tackar min vän Matilda som sett mina utbrott men istället för att döma, har kramat mig och lugnat ner mig. Hon som såg till att jag tog min medicin och fick sova efter förlossningen. Hon som stannade uppe hela nätter med min dotter när jag inte klarade av det själv. Hon som också, ser personen bakom sjukdomen.
Och sist men inte minst, vill jag tacka min andra hälft, min pelare, min man. Han som matade mig när jag inte kunde äta själv på grund av depressionen, han som stått ut med mina personlighetsförändringar genom alla år, han som följt med mig i princip till alla läkarbesök, han som kramat om mig alla nätter jag inte kunnat andas på grund av min ångest, han som försvarar mig gentemot alla som inte förstår vad jag går igenom, han som tog allt ansvar hemma när jag inte ens kunde ta hand om mig själv, han som struntade i vad alla sa om att gifta sig med en sjuk person, han som alltid finns där, han som älskat mig precis som jag är.
Det är ju utan tvekan den som bär på en sjukdom som lider mest. Men man ska inte glömma de anhöriga, de som bryr sig, de som ser till att man orkar leva. Det är inte lätt att finnas där genom svårigheterna som utan tvekan kommer med en psykisk sjukdom. Det ni anhöriga gör för personen som lider betyder så mycket mer än ni tror. Därför hyllar jag er idag. Ni är bäst.
Det finns såklart fler som varit där för mig som jag inte nämnt i detta inlägg. Jag glömmer aldrig er. Och den dagen ni behöver mig, då finns jag där.
Tack.