Jag som trodde att förkylningen var över för vår del hade väldigt fel. Aylin är fortfarande förkyld, och så ännu(!) en tand på det som växer. Stackars liten har det inte lätt! Hon är jättegosig och vill vara i famnen hela tiden, men det gör inte mig någonting. Jag kommer sakna perioderna där hon velat vara i min famn. Jag saknar det redan nu, den där närheten man hade när hon var nyfödd tills hon var ca 4 månader. Jag har läst så många gånger där mammor beskriver att de kommer ta det mer lugnt med sitt andra barn. Att de kommer njuta mer av alla stunder och inte alls stressa över allting som man oftast gör när man är mamma för första gången. Och nu förstår jag vad de pratar om. Om vi har turen och möjligheten att skaffa ett syskon till Aylin kommer jag inte lyssna på alla måsten människor tjatar om.
Dock är det inte försent än! Jag har ju inte sumpat allt som det kanske låter när jag skriver såhär. Såklart har jag njutit av denna tid tillsammans med min dotter. Däremot har jag insett nu senaste tiden att jag lyssnat för mycket på vad andra sagt och stressat över saker som inte spelar roll. Jag har längtat mycket tills hon börjar krypa, tills hon börjar prata, tills hon börjar göra si och så. Från och med nu stoppar jag tiden lite, för min skull, i mitt huvud alltså. Jag ska njuta av det stadie hon är i nu. Jag ska njuta av bebistiden och mammaledigheten så länge det bara går! För denna tid kommer inte tillbaka och det är viktigt att komma ihåg det. Att en dag kommer inte vara den andra lik därför är det onödigt att stressa över småsaker som man inte ens kommer komma ihåg senare.
Man växer så mycket som person när man blir förälder, eller ja. Det hoppas jag att man gör i alla fall. Jag har på något sätt börjat inse vad som är viktigt för mig i livet. För andra kanske vissa saker är viktigare, men för mig är det i alla fall min familjs välmående, och mitt välmående såklart. Resten löser sig, och vad andra tycker… ja, det struntar jag i. Och vet ni vad? Jag har mått mycket bättre sen jag har börjat tänka så. 
