Jag vet helt ärligt inte hur jag ska leverera en bra blogg till er när jag är i en svacka. Det känns liksom som att självförtroendet är frånvarande och självkänslan sviker mig. Jag är så oroad över allt möjligt och att jag inte lyckats ta min medicin på grund av olika anledningar gör inte saken bättre. En betongvägg har åkt upp i min hjärna och jag kan inte koncentrera mig längre eller engagera mig i en vanlig konversation. Det känns som att det ligger stenar på mina axlar och hänger tjocka kedjor runt mina fötter för att bara gå känns otroligt tungt..
Allting känns så himla tomt och jag har blivit helt likgiltig. Det enda jag kan fokusera på nu är att ge all energi till min familj även om det betyder att jag stänger in mig från omvärlden. Det får liksom bara bli så..
Mesut lyckades få ut mig på en promenad med dom idag i alla fall så jag tog några fina bilder på våra små älsklingar. Kellie börjar bli stor nu. Nästa år är Aylin stor nog att åka pulka (hoppas på snö) och Kellie är stor nog för att dra pulkan. I år blir det ju ingenting.
Nu ska jag gosa in mig i soffan med min fina man som alltid gör allt för att jag ska må bättre. Jag är lyckligt lottad med en sån fin familj. Skulle jag inte haft bipolär sjukdom skulle allt vara för perfekt, och så får man ju inte ha det..