Min självkänsla har nått botten. Jag vet inte om det är en process i mitt huvud där mitt psyke försöker ställa sig till att livet har ändrats så mycket sedan jag blev mamma. Men jag är orolig över allt, samtidigt som jag inte riktigt är nöjd med mig själv.
Jag känner mig som en sådan dålig mamma som ”sörjer” att jag gett upp vissa delar av mig själv. Eller ja, inte gett upp snarare lagt några saker åt sidan ett tag. Förut var jag alltid så upptagen med olika projekt. Jag ångrar ibland att jag hoppade av utbildningen samtidigt som jag vet att det var rätt beslut eftersom det inte var någonting för mig. Jag hoppade av för att följa min dröm om ett visst yrke så det ska jag verkligen satsa på!
Men förutom det då? Jag oroar mig för att inte kunna ge min dotter allt hon behöver. För att inte hitta ett jobb efter mammaledigheten eller aldrig komma in på utbildningen jag vill. Jag oroar mig inte för min egna skull, utan för hennes. Det känns som att jag bidrar med så lite till familjen när jag är den som drar in minst pengar av mig och min man. Samtidigt som jag vet att jag har det största ansvaret när det gäller att ta hand om vår lilla dotter. Ibland önskar jag dock att vi kunde dela på det ansvaret genom att vi båda skulle ha jobb och kunde dela på föräldraledigheten. Det är underbart att vara hemma med lilla prinsessan men det finns vissa stunder jag känner att allting står still för min del..
Jag har också lagt på mig 5 kg den senaste månaden. Vilket betyder att jag varit stressad eftersom jag ätit så onyttigt istället för att ta mig tiden att laga mat. Jag skulle egentligen inte bry mig om dessa 5 kg om det inte betydde att det är tvärtemot vad jag brukade vara. Som jag skrev i tidigare inlägg så hade jag tid för gymmet varje dag medan jag nu måste planera helt annorlunda..
Det är så mycket som ändrats och jag vet att jag fått det finaste man kan få, i alla fall det finaste för mig. Men jag kan inte få bort känslan att jag är en dålig mamma för att jag ibland saknar att ha tid för mig själv. Där sa jag det. Usch usch usch.. Jag skäms ibland för att vara så ärlig om dessa saker men det känns inte okej att låtsas som att allt är en dans på rosor när man är förälder.
Min man har varit ett otroligt bra stöd de senaste dagarna när han varit hemma. Jag har fått sova ut (någorlunda) och vi har kunnat dela på allting hemma. Det har varit jätteskönt! Men jag tror faktiskt att jag är redo att börja bli mer aktiv. Jag är nog redo att börja lämna Aylin mer med sin pappa när han kommer hem från jobbet så jag kan komma iväg till gymmet eller göra något för mig själv. Det känns som att jag skulle vara en bättre mamma om jag kan erkänna att egentid är viktigt. Då kan jag ta en paus och kunna vara 100% närvarande med min dotter när jag väl är med henne.
Bästa mannen som finns. Utan dig vet jag inte hur jag skulle klara detta. Hatten av för alla ensamstående föräldrar! (bild från nyår 2013)
Jag vet och var medveten om att saker skulle ändras och att jag inte längre skulle vara prioriteringen för mig när jag blev gravid. Men jag tror att det är naturligt att sakna att vara sig själv och inte bara mamma. Därför känns det som att det är viktigt att jag delar med mig av känslorna ifall någon sitter där i samma sits.
Någon som känner igen sig? Någon som har tips/råd angående såna känslor?