Den 19 januari fyllde just denna blogg faktiskt 1 år. Jag har ju bloggat tidigare men aldrig riktigt haft något syfte med bloggandet förr än med denna blogg. Jag ville få fram att det visst går att kombinera ett liv med Bipolär sjukdom med livet som mamma. Att kunna ha en familj och en hyfsat fungerande vardag trots en livsförändrande sjukdom. Jag ville få fram det många andra går igenom men av någon anledning inte kan prata om. Jag ville vara en röst för andra med psykiska sjukdomar. Och jag tror, att jag har lyckats rätt bra. Under 2016 kommer ni få se mig på ett helt annat sätt i media (jag kan inte avslöja än vad det handlar om, men vissa av er kanske har förstått redan lite grann) och samtidigt har min blogg nått ut till olika människor som kämpar med olika saker. Jag har fått så fin feedback och många har hört av sig med frågor och egna tankar. Sånt uppskattas enormt! Det uppskattas även att jag får stöd från er när jag har mina upp och nedgångar.
Tänk så mycket snällt man har att säga till varandra egentligen. Tänk hur många som kämpar med något man inte vågar prata om. Jag hoppas innerligt att jag med mitt skrivande har kunnat uppmuntra fler att inte skämmas för sin sjukdom. Jag menar såklart inte att man måste skylta med ens sjukdom/diagnos. Utan mer att man ska kunna finna det inom sig själv att acceptera ens livssituation, även fast det är svårt.
Det här året har jag förutom ha varit gravid med bipolär sjukdom även känt själv hur det är att vara förälder och bipolär samtidigt. Och ja, det har varit otroligt tufft. Speciellt de perioder jag haft mina nedgångar. Som denna depression. Den värsta på länge. Men ändå sitter jag här och skriver för er, för någonstans inom mig måste jag hitta kraften att fortsätta leva mitt liv som vanligt. Jag kan inte bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet som förut. För nu måste jag ta hand om min dotter. Jag tvingas att ta hand om mig själv på ett helt annat sätt. Det är utmanande, och jobbigt. Men för mig är det både nyttigt och utmattande. Jag accepterar att jag har stunder då jag gråter varje steg jag tar och jag accepterar att jag har mina bra stunder också, och då passar jag på att göra det mesta utav det. Som idag. Jag har mått piss för det mesta men den ynka timmen jag faktiskt hade energi passade jag på direkt att ta ut familjen på för att åka pulka. Det behövs. Små saker räknas. Glöm aldrig det.
Jag hoppas ni har tyckt om bloggen hittills, jag vet att ni är många som tittar in och några som läser flitigt. Så jag antar att jag har nått ut med någonting positivt i alla fall. 
Kom gärna med tips och åsikter om vad som kan göras bättre och vad ni vill läsa mer utav.
Kram på er! Tack för detta år, jag hoppas det blir många till.
