Mesut och jag kom på ett sätt att hjälpa mig att få mindre ångest över morgondagen när jag är i en depression. När jag har en dag då Mesut jobbar och jag är ensam med Aylin och Kellie. Och en bra lösning åt ett av problemen är att ha allting redo till punkt och pricka från dagen innan. T.o.m tallrikarna och skedarna till Aylins mat under dagen. Det kanske låter självklart för vissa som har det som vardagsrutin. Men rutiner är något som kan vara extremt krävande och ångestfyllt när man är i en depression. För mig är det i alla fall bara jobbigt att jag måste göra någonting. Så bara något så simpelt som att ha alla kläder redo och allt annat som tallrikar, Kellies koppel med en påse, skorna vid dörren och en kofta vid sängen. Det underlättade för mig lite grann, och det gav mig motivationen att orka ta tag i mötet med läkaren. Och det eftersom morgonen hade blivit lite enklare för mig. Jag vet inte hur det är för andra men för mig är ångesten som jobbigast på morgonen, mildare under dagen och hemsk på kvällen/natten.
Idag kom vi även överens om att Mesut ska sköta pappersarbetet åt/med mig när jag är i depressioner. Alltså att han hjälper mig att betala räkningarna (inte med hans pengar, utan att han gör det åt mig med mina pengar) eftersom min hjärna inte riktigt hänger med. Det är som en betongvägg som åker upp, som sagt. Och något så ”enkelt” som att hänga med i en konversation eller att läsa av ett OCR nummer på en faktura ger mig ångest. För jag förstår helt enkelt inte.
Det gäller att kunna erkänna när man behöver hjälp i såna här situationer. Annars slutar det med att man kanske inte går upp alls på morgonen eftersom alla måsten ses som ett stort hinder, tro mig. Jag förstår. Däremot är det inget alternativ när jag har en bebis som behöver mig. Istället blir det bara ett stort kaos. Skulle jag inte be om hjälp skulle jag ha brevlådan full av påminnelser och jag skulle inte ta tag i någonting. Varför? Jo för är saker kaos i ens huvud kan ingenting bli rätt i praktiken heller.
Jag har tur som har denna man i mitt liv. Jag gifte mig verkligen med någon som gör allt lättare för mig genom att vara där och hjälpa till. Självklart skulle jag göra samma sak om rollerna vore omvända. Men det finns också andra som kan hjälpa till om man inte har en nära anhörig. Det har man rätt till om man har det svårt, så det är värt att kolla upp.
Nu har Aylin somnat så jag ska kila ut till vardagsrummet och fortsätta kolla på the O.C med min man.
Kram på er!