Jag kommer referera mycket till detta inlägg så om ni inte förstår riktigt vad jag pratar om har ni inlägget här för att läsa det.
Det känns som att jag nått botten. Den där känslan när man brottas med den andra personen som tar över ens tankar har kommit nu. Jag känner mig som världens sämsta mamma som inte mår bra. Trots att jag gör mitt bästa för att fortsätta leka och mata med samma humör som alltid. Skillnaden är bara att jag känner närvaron av den mörka handen på min axel som påminner mig om att jag inte är ensam. Och då menar jag inte det positiva sällskapet, utan mörkrets sällskap. På natten omfamnar detta mörker mig och jag ligger bara och kämpar emot de negativa tankarna. Kellie tar jag bara runt en kort promenad så hon ska få sitt och det gör jag med darrande kropp som snart kommer att kollapsa. Lägenheten ser ut som skit. Det finns disk sen flera dagar tillbaka jag inte har orkat ta tag i och tvätten ligger fortfarande i tvättmaskinen. Så Mesut bestämde sig för att ta ledigt ett tag nu. Så att han kan ta hand om saker här hemma medan jag kan fokusera på att komma tillbaka själv. Jag ringde psykiatrin idag och antagligen kommer jag få komplettera min medicin ännu en gång, eller inte. Vi får se. Det kan vara på grund av uppehållet efter min abort som jag hamnade i denna depression. Troligen är det så. Vi får se.
Jag vill inte ha en massa kommentarer om att jag ska kämpa för mitt barns skull. För det gör jag ju såklart redan. Den enda som får mig att skratta och fortfarande ha positiva stunder i min vardag är mitt lilla barn. För hennes skull står jag fortfarande upp och hon mår jättebra. Hennes blöja byts samma sekund det behövs och hon är alltid mätt och glad. Ni behöver inte oroa er för henne. Hon mår bra. Det är jag som inte gör det och därför känner jag mig som en dålig mamma. Som trots att jag har ett så fint barn kan må så fruktansvärt dåligt som jag gör nu. Men det är ju faktiskt inte jag just nu, det är min sjukdom som tar över. Min helvetes sjukdom. Jag känner igen den, det gör jag. Jag vet när jag bara är allmänt nere och när det är min sjukdom som tar över. För då känns det som att jag har sällskap av den där läskiga personen igen. Den där personen som tar över mina tankar och mitt liv. Men den personen ska inte få ta över mig den här gången. För jag ska med lite hjälp, resa mig upp sakta igen.
Jag skriver inte för att skrämma er och ge er en bild av att allt är ett helvete hela tiden. För det är det inte. Mestadels mår jag bra och har ett normalt liv, det har ju ni beviset på här i bloggen. Men just nu är det faktiskt ett helvete och det har jag också rätt att informera om att denna sjukdom för med sig. Oftast är jag den som har ett leende och skrattar åt dålig humor men just nu är jag den som ligger och gråter och hoppas att det vänder imorgon. Det är bara så det är. Jag gråter inte framför Aylin. Det gör jag bara inte. Jag släpper ut allting när hon sover eller när jag är ensam med Kellie och Mesut nattar Aylin.